Melankoliskt dramatiskt

Jag är svag för det melankoliskt dramatiska där en dovare barytonstämma berättar historier som inte sällan hämtas ur den mörka malströmmen som då och då fångar någon. I Luke Elliots fall har han bottnat i den närmast mytomspunna ökända stormen The night of the big wind som drabbade Irland i början av januari 1839 och applicerat delar av det på sitt eget bitvis turbulenta liv. Både känslo- och uttrycksmässigt går han i linje med exempelvis Nick Cave och Tom Waits och då de tveklöst är ett par av de allra största inom musikens område så tycker jag Luke är inne på helt rätt spår. Jag gillar det bitvis riktigt starkt och gissar på att det kommer bli bra mycket speltid på denne amerikan framöver.