Mörkt, malande och fullt av godbitar

Jag blev riktigt förtjust i debuten MG (2013) och då jag ofta återkommer till både den och uppföljaren MG 2 (2016) så får man väl säga att förtjusningen håller i sig. Efter att ha lyssnat en hel del på senaste skivan PostEuropeanMusic konstaterar jag att det blivit ännu lite tyngre, några nyanser mörkare och faktiskt ännu ett snäpp bättre än tidigare.

Öppnar väldigt starkt med tung basgång, gitarr åt Pelle Ossler-hållet och delikata baritonsaxofontoner från Stefan Wistrand. Fortsätter strålande med Exits som skulle kunna vara Loney Dear sprungen ur rock och just känslan av posteuropeisk rockmusik är påtaglig. Sen följer kanonlåt efter kanonlåt där det ofta är både mörkt och malande, vemodigt och vackert och likt en modern David Bowie rör sig Mike Granditsky mellan stilar och skapar ett eget sound i anslutning till dem. Rock, postpunk, shoegaze eller pop gör detsamma – jag gillar det rejält. Kanske allra bäst i Europe Is Dead, Templehof och Pig Containermen det är svårt att välja godbitar när helheten är så stark.

Den enda invändningen jag har är att det möjligen blir lite jämntjockt och att några fler avstickare i ett snabbare, alternativt långsammare, tempo hade förfinat dynamiken mer. Annars är ljudbilden fantastisk, låtarna välskrivna och Mikes sång till och med bättre än på de båda föregångarna.