Möte med monster och falskmyntare

Georges Remi (1907-1983) blev mer känd som Hergé tack var de tjugotre äventyr om den våghalsige och mångkunnige journalisten Tintin som gång efter annan hamnar i händelsernas centrum. Den Svarta Ön tecknades om flera gånger; först var den svartvit, sen i färg och dessutom gjordes om ännu en gång 1965 då den kändes omodern för en ny upplaga. I Kartagos pågående nyutgivning av Tintin på svenska är det den sistnämnda versionen som presenteras.

Tintin är ute och promenerar med hunden Milou när ett flygplan antagligen nödlandar på ett närliggande gärde. Givetvis kan inte den nyfikne Tintin låta bli att springa dit och kolla och det vill sig inte bättre än att han blir nedskjuten redan i berättelsens första sida. Fartfylld action redan från början alltså. Tintin har råkat möta några storskaliga falskmyntare som inte alls vill ha en närgången reporter i hälarna. Spåren leder till Skottland och den mytomspunna svarta ön i närheten av Kiltoch. Ortsbefolkningen är rädda för det odjur som sägs finnas på ön, men självfallet hindrar det inte Tintin.

Trots att jag läst detta äventyr många gånger sen jag första gången lånade boken på biblioteket så tycker jag fortfarande att det är en bra historia, om än inte en av de allra bästa Tintinäventyren. Jämte De Sju Kristallerna har Den Svarta Ön klart det bästa omslaget och den annalkande fara som anas när Tintin styr den lilla motorbåten mot den karga olycksbådande svarta ön lockar tveklöst till läsning.