Musik som smyger sig ända upp till toppen

Jag är väldigt svag för musik som smyger sig på. Musik som kanske inte övertygar vid de första lyssningarna men där man helt plötsligt upptäcker att man spelat plattan om och om igen och fortfarande vill starta om från början när sista tonen klingat ut. När Inge Johansson (ex The International Noise Conspiracy, ex Totalt Jävla Mörker, ex Against Me! osv.) släpper sin första soloplatta har han lyckats med just det.

Inledningsvis tyckte jag det kändes lite spretigt när det klingade punk, pop, ska, och världsmusik och de svenspråkiga texterna levererades på ett rap-liknande sätt som för tankarna till Skinner i The Streets. Men när det börjar sätta sig upptäcks den röda tråden och spretigheten tätas samman av passion och lekfullhet och det känns snarare som att Inge och bandet gjort något högst originellt som åtminstone jag aldrig tidigare hört. Ruskigt bra melodier som ibland är lika klistriga som Gyllene Tider, slår lika hårt som KSMB, är lika svårt enkla som Ramones och har samma sväng som Dag Vag när de var som bäst. Och så bitvis helt förbaskat bra texter som grädden på moset. Texter fyllda av frustration, glädje, förändringsvilja och engagemang. Fyllda av allvar utan att fördenskull tappa humorn. Ställningstagande som inte känns som gnäll utan istället tycker jag han fångar den positiva sidan av politiska och sociala uppmaningar som får mig att vilja göra något, skänka tid och pengar till något vettigt. Inte för att jag måste utan för att det borde vara självklart och för att det faktiskt är roligare att vara schysst än att inte vara det.

Jag blir väldigt glad av att lyssna på Kampen Går Vidare och den sorteras med självklart in bland de tveklöst bästa svenska plattorna på sjukt länge.