Mycket bra än en gång

I Vlautins tre tidigare böcker som finns översatta till svenska har läsaren fått möta en hel del karaktärer av det mindre lyckligt lottade slaget. Inte direkt någon skräll att han håller fast vid samma koncept även denna gång.

Främst är det fyra personer som nästlar sig in i mitt medvetande och inte riktigt vill kliva ut därifrån igen. Leroy som kommit hem svårt hjärnskadad från Afghanistankriget. Pauline som jobba på det sjukhus där Leroy intensivvårdas, Freddie som dubbeljobbar; dels på gruppboendet där Leroy bor och dels på en måleriaffär och så den unga flickan Jo som rymde hemifrån och utnyttjas av de killar hon bor med i ett övergivet hus. Samtliga bor de i det land som kanske mest av alla stoltserar med sin frihet, USA. Ingen av dem äger särskilt mycket av den frihet som man gärna vill visa upp. Men ändå har de inte gett upp, trots att många antagligen inte skulle stått pall för omständigheter likt deras. Willy Vlautin skriver med både värme och nerv och det är inte svårt att leva sig in i Freddies svåra ekonomiska situation eller Jos uppgivenhet och besvikelse. Än en gång mycket bra från en av de bättre författare jag stött på under de senare åren.