Något otäckt är i görande

Avestabon Lorens har nu kommit upp i fyrtioårsåldern. Men fortfarande är han pojken på rälsen som dövar sin ensamhet och sitt utanförskap med The Cures svartrock. Mobbningen från skoltiden är fortfarande i högsta grad levande och Backman och Tor – som de värsta plågoandarna hette – får honom fortfarande ur fattningen. Via en kontaktsida på nätet träffar han thailändska Sunee och hon bestämmer sig för att åka till Sverige. Men pressen på Lorens blir för stor, hur ska han göra med alla som har synpunkter på honom och hans nya förhållande?

I nordvästra Thailand befinner sig det svenska missionärsparet Ingbritt och Erland i slutet av 70-talet. Den lokala kyrkan leds av en depraverad präst som inför nya dekretal och de svenska missionärerna kan inte längre vara med. Istället startar de en egen församling – Gud Eviga – inne i djungeln. Erland vacklar allt mer i sin tro men han vill ändå inte bryta löftet han ger till sin dödssjuka hustru om att ta hand om den förvildade flickan som närmat sig deras hydda.

Utan att ha läst Henrik Tords debut Kum (2012) har jag förstått av diverse pressröster att det var en gastkramande och otäck deckare med stor läsupplevelse. Lasaros Tårar går i precis samma linje. Jag fastnar direkt i de båda sidohistorierna som skickligt vävs ihop mot sluttampen och trots att den närmast obehagliga känslan av att något otäckt verkligen är i görande går det inte att lägga boken ifrån sig. Skickligt.