Nils Håkansson

Förlag: Nirstedt/Litteratur

När hårdrocken öppnade världen

Nils Håkansson har skrivit en populärkulturell uppväxtskildring som kan ses som en snävt skuren självbiografi där vi nästan enbart får ta del av den delen som rör kulturella generationsmarkörer som gick på tvärs med de rådande moralidealen.  När fyra sminkade gubbar upptäcks förändras allt. Rockgruppen Kiss hade ett närmast magiskt skimmer kring sig när de fick en enorm framgång i Sverige under det tidiga 80-talet. Ungdomstidningen Okej prånglade ut bild efter bild från en era som egentligen redan passerats, men vi som såg kunde inte bry oss mindre. Inget blev sig likt längre. Det var hårdrock som gällde. Kritiska röster höjdes. Var de inte egentligen nazister? Stod de i Satans tjänst? Här fanns ju trots allt både dubbla S formade som blixtar och KISS kunde vara en akronym för Knights In Satans Service?

Håkansson fortsätter med Wasp, Judas Priest, thrash, death- och black-metal. Det är serietidningar, rollspel, videovåld och så kallad smutslitteratur som Nick Carter. Vad hände när allt detta kom och blev en så viktig del av livet för så många? Och alla de som förfasade sig, uppriktigt var oroliga över att moralen och medmänskligheten skulle förstöras; hade de i viss mån rätt?
Håkansson har skrivit en fantastisk bok. Är man intresserad av populärkultur och hur det som kom att kallas moralpaniken hanterat dess ankomst i Sverige under 1900-talet gillar man den ännu mer. Igenkänningen är väldigt stor för min del. Blev lika uppslukad av både hårdrocken, serierna och videofilmerna under uppväxten och fascinationen har egentligen aldrig riktigt klingat av. Sen har ju mina föräldrars, och senare även mitt eget, engagemang i (fri)kyrkan gjort att man fått kämpa lite mer med den moralpanik som luftades ganska frekvent från kyrkans håll. Mycket kul läsning. Tveklöst en av årets största höjdpunkter på läsfronten.