John Ajvide Lindqvist

Förlag: Ordfront

När vänlighet förbyts

En gul container står i Norrtäljes hamn. Inge tycks veta var den kommit ifrån, vem den tillhör och vad den innehåller. Den har bara hamnat där på kajen och det är något mycket mystiskt med den. Något tycks hända med hela staden sen den dök upp; folk blir mer irriterade, oförklarligt otrevliga och den vänlighet som tidigare präglat samvaron avtar mer och mer.

Här har vi själva grundstoryn i Ajvides senaste tegelstenstjocka roman. Men det är även en story om kamratskap, kärlek, osäkerhet och svåra familjesituationer. Samtliga ingredienser har författaren berört i tidigare böcker och dessutom gjort det riktigt bra.

Till stora delar är det riktigt bra även i Vänligheten. Flera av karaktärerna etsar sig fast och trots drygt sjuhundra sidor känner jag mig långtifrån mätt på Annas speciella familj, Johans dubbelliv eller Marko vars drivkrafter att bli riktigt rik har bottnar som är svåra att fylla. Men här finns också saker som skaver. Som det rikliga – på gränsen till tjatiga – återkommandet till Pokemon Go och till Håkan Hellström. Jag har läst allt som författaren publicerat tidigare och verkligen kommit att fastna för hans skickliga sätt att väva in bärande skräckelement i vardagliga situationer. I Vänligheten för man lösa förgäves efter inslag som får huden att knottra sig och lusten att lämna en lampa tänd när mörkret lagt sig. Dessutom blir det aningen långt när lite för många trådar ska följas upp.

Missförstå mig rätt; John Ajvide Lindqvist har skrivit en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig, en bok jag gillar och som jag kommer komma ihåg bättre än merparten av andra romaner jag plöjt. Fast allt han skrivit tidigare har jag uppskattat mer.