Närmast rafflande läsning från den påstådde seriemördaren

Sture Bergwall, eller Thomas Quick som han hette 1993-2002) var under många år (ö)känd som en av de sjukaste och mest farliga brottslingarna i Sverige efter hans erkännande om ett trettiotal mord begångna från 1960-talet och fram till 1993. Han kom att dömas för åtta stycken av dem. Hans erkännande kom tidigt att ifrågasättas av bl.a. Leif GW Persson som menade att bristen på ögonvittnen och teknisk bevisning starkt talade emot Bergwall som seriemördare. Under 2014 blev Sture Bergwall slutligen utskriven från rättspsykiatrisk vård och frikänd.

Bara Jag Vet Vem Jag Är innehåller Bergwalls egen version av de många åren som frihetsberövad. Han skriver om tiden på Säters sjukhus där han, enligt egen utsago, hade närmast fri tillgång till psykofarmaka vilket fortsatte under hela tiden han genomgick psykoterapi. Han broderade ut sina berättelser allt mer och gjorde erkännande efter erkännande för att få diverse fördelar och framförallt mer av xanor, stesolid, rohypnol m.m. Det är en lång berättelse om terapi, polisförhör, vallningar, rättegångar och om en hemsk barndom som dock bara verkat försiggå i terapin. Det är också en berättelse om terapeuter och läkare som är snudd på lika sjuka och inbilska som den klient de fått i uppdrag att arbeta med.

Boken är närmast rafflande och jag mer eller mindre sträckläste de drygt femhundrasjuttio sidorna. Någon egentlig tvekan om att han inte skulle vara gärningsmannen till de många morden råder inte men samtidigt blir jag fundersam över hur mycket som är korrekt beskrivit. Stämmer det stora intag av mycket stark psykofarmaka som han själv hävdar verkar det märkligt att han minns så mycket.