Olausson lyckas bra i den första delen

Ibland får man för sig att saker och ting var bättre förr. Ibland var saker bättre förr. Barbro Lindgrens böcker om Loranga, Masarin och Dartanjang skrevs förr och är fortfarande bättre och roligare än väldigt mycket som skrivits sen och som skrivs nu.

Sara Olausson, som förövrigt är systerdotter till Barbro Lindgren, har tagit sig an att omstöpa denna barnboksklassiker i serieform och Loranga 1 är, som man ju givetvis förstår, den första boken i serien. Här får vi träffa den underliga tregenerationsfamiljen (eller fyrgenerations om man räknar med den gammelmorfar som bor i en talltopp som en gök) där pappa Loranga bara gör precis vad som roar honom. Hans son Masarin kommer lätt lite i skymundan eftersom pappa Loranga jämt måste vinna i allt som de tävlar om. Ute i vedboden bor farfar Dartanjang där han får hållas med sin bacillskräck. Och så finns det en giraff också. Samt en massa tigrar som är inlåsta i ladugården.

Sara Olausson lyckas bra i denna första del. Jag hade gärna sett att boken var lite längre för det känns lite som att den tar slut precis när själva den inledande presentationen av familjen, gården och djuren är färdig. Ändå är det fullt tillräckligt för att man ska bli nyfiken och sugen på att kolla upp fortsättningen.