Sevärd, om än spretig, dokumentär

Genom åren har jag sett en uppsjö dokumentärer om rockhistorien och så gott som alltid har den hårda rocken avhandlats hastigt och ytligt. Att det då äntligen kommer en riktig avhandling, gjord av den utbildade antropologen och inbitne hårdrockaren Sam Dunn är välkommet.

Till den grundläggande frågan: ”Varför blir heavy metal ständigt stereotypad, avfärdad, fördömd?” söks svaret i huvudämnena religion, sex, våld och död. Intervjuer med fans, författare, musikvetare och såklart rockstjärnor som Alice Cooper, Ronnie James Dio, Bruce Dickinson, Tom Araya, Lemmy och Dee Snider intervjuas. Samtidigt som det givetvis är ytterst roande att ta del av samtalen går det inte att komma ifrån att Dunn tagit sig en för stor skopa vatten över huvudet och det slutgiltiga resultatet är i spretigaste laget. Vi får skrap på ytan i en hel mängd ämnen men tillåts aldrig komma ner på djupet och filmens speltid på en och en halv timme räcker inte riktigt till.

Bilden som målas upp av de religiösa inslagen är förvånansvärt svartvit och onyanserad.
Norska blackmetalmusiker försvarar kyrkobränning och en präst berättar med gråten i halsen om vinterdagen då hans kyrka sattes i brand. Inga gråskalor här inte. Sam Dunn säger sig vara motståndare till både satanism och kyrkbränning men fascineras onekligen av dessa norska blackmetalmusiker då de får oproportionerligt stort utrymme.
Vi får även, med arkivmaterialens hjälp, följa med tillbaka till 1985 då religiösa grupper och PMRC (Parents Music Resource Center) äskade censur utifrån textinnehåll som våld, ockultism, sex, droger och alkohol. En åsikt som att hårdrocken är: ”Djävulens redskap för en satanisk epidemi bland ungdomar.” känns inte längre särskilt aktuell för merparten av kristenhetens talesmän och/eller anhängare. Det, och liknande uttalanden, bidrog snarare till att 80-talets hårdrocksband som Mötley Crüe, Wasp och Twisted Sister slog igenom på bred front och spädde på motsättningarna mellan denna musikkultur och kyrkan än verkade som den motkraft man hoppades på.

Trots att jag har viss kritik mot Metal: A Headbangers Journey är jag övervägande positiv till den. Självklart kunde man önska sig andra intervjuobjekt och vinklingar men har man något intresse för hårdrocken är den sevärd. Dokumentären är en av få i sin genre men hade skaparna snävat åt stramare och koncentrerat sig på färre infallspunkter hade slutprodukten blivit bättre.