John Ajvide Lindqvist

Förlag: Ordfront

Som vanligt, men ändå inte

Somrarna följer sina rutiner. De som tidigare åkt till Särsö ute i Roslagens skärgård gör så även denna sommar, sommaren 1985. För de fyra killar och tre tjejer som blivit ett sommarkompisgäng är allt som vanligt. Och samtidigt inte alls. De barn som nu blivit tonåringar har lekt barnens, ofta, bekymmerslösa lekar men när nu alla utom en fyllt fjorton är relationerna inte lika enkla längre. Vem jag är, vem jag håller på att bli och vem jag är i relation till de andra börjar gnaga och det som förr tedde sig mer självklart har på något sätt blivit grumligare.

När killarna ska visa sig lite tuffare för tjejerna gör de en båtutflykt till stenön Svärtan som har ett dåligt rykte kring sig. När de väl lyckats komma iland på den svårtillgängliga ön upptäcker de en sjöjungfru som lämnats fastbunden på stranden utan möjlighet att ta sig ner till det livsnödvändiga vattnet. Trots att den ter sig otäck kan de inte bara lämna den kvar där utan bestämmer sig för att ta med den till Särsön och förhoppningsvis få den att hämta krafterna åter. Snart visar det sig att sjöjungfruns förmågor inte direkt bidrar till att kompisgänget får det lättare.

Sommaren 1985 är en smått fantastisk roman oavsett om man känner igen de nostalgiska tidsmarkörerna eller inte. Starka karaktärer, en lockade story och bitvis väldigt nära Stephen Kings känsla för personporträtt av en vuxenblivande skara. Glädje och sorg varvas snyggt och man vill hela tiden läsa lite till, samtidigt som man helst vill att boken ska räcka väldigt länge. Tveklöst en av Ajvides starkaste romaner hittills.