Stapplande

Den helgjutna dokumentären The Story Of Anvil (2008) fick en fåhövdad publik att växa och intresset för de kanadensiska veteranerna inom den halvhårdare metallen blev helt plötsligt större än det varit på många många år. Inte heller jag blev opåverkad; plockade fram den enda skiva med bandet jag dittills köpt och konstaterade att Metal On Metal (1982) fortfarande var kul heavy metal som stod och lurade vid den ännu inte öppnade thrashporten.

Nya plattor både 2011 och 2013 med sisådär resultat och nu alltså ännu ett rykande färskt album betitlat Anvil Is Anvil i faggorna. Bättre än flera av sina föregångare med bra tryck i till exempel Runaway Train och It’s Your Move. Blytungt i Zombie Apocalypse och ytterligare några åtminstone halvschyssta låtar.

Problemet är att deras lägstanivå är bottendjup. Öppnande pirathårdrocken Daggers And Rum är säkert menat som ett skämt. Fast långtifrån särskilt roligt, snarare katastrofalt dåligt. Även Never Going To Stop är sådär dåligt att jag nästan sitter och skäms för att jag faktiskt sitter och lyssnar. Med andra ord en ganska ojämn platta som på väldigt stapplande ben klamrar sig fast vid en trea i betyg.