Styrkorna äntligen samlade igen

Efter några års väntan på en uppföljare till bonnsköna countryrockaren The King Is Dead (2011) har Colin Meloy med manskap äntligen samlat styrkorna igen. Countryrocken är lite mer undantag och istället drar de sina bästa skott i poppigare avstickare. Philomena känns som den fullständiga och perfekta poplåten och trots att jag säkert lyssnat på den femtio gånger den senaste veckan kan jag inte få nog. Den är som ett gift, en drog och jag vill bara ha mer.

What A Terrible World, What A Wonderful World är mångsidigare än vad jag tidigare hört med gruppen. Variationen närmar sig den som bandavstickaren Black Prairie gjorde med A Tear In The Eye Is A Wound In The Heart (2012) även om de landat i olika ställen musikaliskt. En väldigt bra skiva där jag redan nu anar att min fyra kommer visa sig vara ett för snålt betyg med tiden.