Svår bok att läsa

Kris Vallotton skriver i förordet till sin sjunde bok att det var en svår bok att skriva. Jag kan verkligen förstå det då det för egen del inte var en alldeles enkel bok att läsa. Givetvis spelar det in att jag blivit skolad i en av världens mest sekulariserade länder och därför är det inte helt lätt att ta till sig hans kraftiga övertygelse om demoner som bakomliggande faktorer till allehanda svårigheter.

Jag blir ganska fångad av boken i början där han beskriver om sin egen svåra situation för över trettio år sen där han som ung kristen fick en utlösande panikattack som kom att leda till en flykt ut på landsbygden där ångest, stress och klaustrofobi plågade honom svårt i flera år. Därefter blev det etter värre när demoner började hemsöka huset de bodde i och hur han sen blev fri från detta.

Men efter ett tag börjar jag haka upp mig på hans teologi. Exempelvis drar Vallotton slutsatsen utifrån 1 Joh 1:8-9, 2:1 att efter att vi lämnat vår gamla natur bakom oss i dopet så kan vi helt sonika välja att inte synda. Han går till och med så långt att han hävdar att han själv levt flera veckor i rad utan att synda. Okej, jag vet ju inte riktigt var han själv drar skiljelinjen mellan synd och syndfrihet, men jag har – minst sagt – väldigt svårt att tro på det han skriver. Lite längre fram i boken skriver han: ”Om vi lever i något annat än rättfärdighet, frid och glädje, har vi inte tagit till oss allt som vår Herre betalt för.” Också där tycker jag författaren är inne på en teologi som jag inte delar. En teologi där ett talesätt som ”Som man bäddar får man ligga” får alldeles för mycket fokus, fokus som jag menar ska ligga på Jesus snarare än på individen.