Svårt att stänga av

Redan en halv minut in i öppnande 17 Pounds tycker jag det är bättre än hela Creamy Blue (2019) som jag inte alls förstod mig på. Kanske är det att mina förväntningar denna gång var närapå noll, men likafullt är det genomgående trevlig lyssning. Snygga melodier, mörka 80-taslvibbar med bra driv och mycket känslor.

Sarah har en säregen röst som är både dramatisk, djup och lite mystiskt dov så man verkligen får anstränga sig för att höra vad hon sjunger. På tidigare plattor har jag inte gillat det alls, men nu börjar jag allt att tveka. Tidigare har jag haft svårt att orka lyssna igenom hela albumen; denna gången har jag svårt att stänga av. Den här plattan kommer säkert att växa ytterligare.