Väl sammanhållet trots spretigheten i bandets historia

Om jag någon gång mot förmodan skulle tvingas välja endast ett band att hålla mig till framöver – som ett slags variant på vilken enskild pinal man skulle medföra till en öde ö – är sannolikheten stor att det finge bli Black Sabbath. Själva urfäderna för den tuffare hårdrock som trots alla svackor, bakslag, droger, bråk och medlemsskiften ändå levererat anmärkningsvärt starka plattor i de olika uppsättningar de haft. Ozzy-eran favoriseras högst men både perioderna med Dio på sång ligger inte långt efter. Trots alla belackare tycker jag även att de tre första plattorna med Tony Martin och Ian Gillans (Deep Purple) korta inhopp ligger hack i häl och det finns ett antal väldigt förbisedda låtar på dem som är svåra att motstå.

För några år sen kom gitarristen Tony Iommis självbiografi Ironman ut på svenska och visst överlappar de båda böckerna varandra på en hel del punkter. Mick Wall har jobbat med bandet från och till under större delen av deras karriär och har väl säkert också valt bort ett och annat stoff för att inte komma allt för mycket på kant med gamla bekanta. Jämfört med Iommi, som i ungefär samma veva som hans bok släpptes var inne i en återföreningsperiod med Ozzy och Geezer, känns det dock inte som att Wall håller igen så mycket för att inte spoliera kommande platta och/eller turné. Gång på gång har musikjournalisten Mick Wall övertygat mig om att han är en av de allra bästa på att få till läsvärda biografier över gamla (hård)rockhjältar. Få band, om ens något, har haft en lika snurrig och spretig historia som Black Sabbath men han lyckas ändå hålla ihop trådarna väl och jag sträckläste i princip boken från pärm till pärm.