Vill sig inte förrän mot slutet

Uppföljaren – eller man kanske ska säga fortsättningen – till Brobyggarna som i fjol inledde Guillous senaste roman-svit-projekt Det Stora Århundradet är här. Nu är det i huvudsak den yngste brodern Sverres Englandshistoria som berättas då bröderna Lauritz och Oscar befann sig i Norge respektive Afrika.

De har alla tre studerat till ingenjörer i Dresden men Sverre är ganska olika sina bröder; dels är han omåttligt förtjust i konst och musik och dels är han minst lika förtjust i lorden Albie vilket inte ses med blida ögon i början av 1900-talet. Albie har också han studerat i Dresden och de båda åker till England där de startar en firma och där Sverre kan ägna mycket tid åt de höga konsterna. Tillsammans med andra ur adeln lever de bekymmerslöst trots de kristider som är i antågande men när kriget kommer hamnar de båda i bekymmer utifrån sina påstått tyska sympatier. Slutligen ser Albie ingen annan utväg än att ansluta sig till armén och bekämpa tyskarna och Sverre blir kvar hemma i ovissheten.

Jag gillar Dandy mot slutet och tror att nästa del blir svår att lägga ifrån sig. Men vägen dit vill sig inte. Överklasslivet är utsvävande men samtidigt enahanda att läsa om och de troliga svårigheterna att leva som homosexuell i början av förra seklet är något Dandy bara nuddar vid. Man bör ha läst Brobyggarna för att helt hänga med och antagligen underlättas läsandet av nästa del av att man läst Dandy. Åtminstone ett skäl att ägna några kvällar åt dessa fyrahundra sidor alltså.