Vitalt, stiligt och mycket bra

Lika bra att erkänna det direkt; jag har aldrig varit så imponerad av Borlängeboysen Mando Diao. Den omtalade kaxigheten omsattes sällan i tillräckligt bra låtar och även om de varit ganska kul live så har behovet av att lyssna ofta och länge aldrig riktigt infunnit sig. Det blev förvisso ett undantag när de gav sig på Fröding-tolkningar på 2012 års Infruset, men sen gled vi isär igen.

Som från ingenstans ramlade ett nytt alster ner hos mig. En mycket stilig utgåva med snyggt svartvitt konvolut, vit vinyl och en trevlig bifogad poster. Ett album med nya låtar på svenska med texter av Boye, Fröding, Ferlin, sångaren & gitarristen Björn Dixgårds föräldrar och av medlemmarna själva. Musik med det där tidlösa skandinaviska vemodet som anas mot en botten av visa, pop och proggig, lunkande jazz. Jag gillar det mycket.

Vackra texter, omfamnande och härliga melodier och de i huvudsak liveinspelade låtarna har en vitalt påtaglig nerv där Dixgårds passande stämma blir grädden på moset. I mitt tycke Mando Diaos klart bästa skiva. Dessutom bättre än det mesta annat just nu.